Risk för statskupp i Venezuela

Konfrontationen i Venezuela kring författningsreformen ökar och det finns en stor risk för en statskupp. Detta blev uppenbart när den tidigare försvarsminister Raul Isaias Baduel, även tidigare arméchef och en av Chavez lojalaste medarbetare, på en presskonferens som sändes live i Globovision gick till hårt angrepp mot Chavez, han uppmanade venezolanerna att rösta nej till reformen och till råga på allt sa det som högern hävdat att författningsreformen är en statskupp.

Baduels avhopp till oppostionen var klart oväntat. Tidigare har enstaka parlamentariker i det som är kvar av partiet PODEMOS (också tidigare bundsförvanter till Chavez) motsatt sig reformen, men de är svaga och har litet stöd. Däremot är Baduel respekterad, har en förankring i försvarsmakten och har alltid setts som en lojal medarbetare till Chavez. Raúl Isaias Baduel var generalen för de venezolanska fallskärmsjägarna som vägrade stödja statskuppen år 2002. Från sin bataljon i staden Maracay hotade han kuppmakarna både på den civila som den militära sidan med kraftåtgärder om de inte gav upp.

Det är ett stort slag mot regeringen och med Baduels förankring i försvarsmakten finns det nu en större risk att högern nu vågar sig på en ny statskupp. I söndags, dagen innan Baduels avhopp, sa Chavez under den stora demonstrationen till stöd för reformen att han förväntade sig att konfrontationen skulle tvinga vissa att ta av sig masken och gå över till oppositionen (han nämnde inga namn men efteråt förstår man att det var Baduel han syftade på) och sedan sa han också att en statskupp inte skulle lyckas den här gången heller.

Uppenbarligen finns mycket som står på spel med reformen. Den venezolanska staten och samhället är under en intensiv omvandlingsperiod och med författningsreformen kommer Venezuela att i grunden byta riktning, från nyliberalismen i riktning mot ett socialistiskt samhälle. Därför spelar nu högern alla sina kort.
Francisco Contreras 

Annonser

1 kommentar

Filed under Venezuela

Välkommet initiativ för Amazonas framtid

I staden Belém längs Brasiliens östkust anordnades nyligen en konferens på temat Amazonas framtid. Vid konferensen deltog ideella organisationer, hälsorganisationer, fackliga syndikat, ursprungsbefolkningsrörelser och representanter för olika myndigheter. Tanken med mötet var att sammanställa en rapport att överlämna till den brasilianska regeringen med förslag till en ekologisk och mänskligt hållbar utveckling i Amazonas.

Initiativet är på många sätt historiskt, dels för sin breda uppslutning och dels för sin grund i Amazonas verkliga roster, som i vardagspolitiken annars förbises. För invånarna i brasilianska Amazonas, som löper genom tre delstater (Pará, Amazonas och Mato Grosso) ägde mötet rum i elfte timmen.

Förutom den oupphörliga sojaproduktionen som plöjer som en kallbrandstistel genom stora delar av regionen, är arbetslösheten med efterföljande urbanisering och upptrappning av den informella sektorn problem som helt tycks ha lamslagit Lulas regering.

Magnólio de Oliveira, en av koordinatörerna för det Santarém-stationerade hälso- och sociala nätverket Saúde e Alegria, menar att det inte är för sent att ta tag i Amazonasproblematiken och övertyga den brasilianska regeringen om en ny ekonomisk politik.

– Nu väntar ett nytt möte under november där representanter för regeringen kommer att närvara, och förhoppningsvis tar de till sig den rapport vi då kommer ha färdigställt med riktlinjer och förslag till en ny politik. För ett bättre Amazonas för alla, säger Magnólio de Oliveira.

Sojafronten har plöjt sin väg ända upp till Santarém i norra Amazonas, och för invånarna i staden och i de små samhällena längs med Tapajósfloden ser utvecklingen dyster ut. I kölvattnet av ekonomisk tillväxt och en industri på högvarv är arbetslösheten i Brasilien hög, omkring 20 procent.

– Det är den officiella siffran, den verkliga siffran är desto högre med tanke på att så många tvingas till arbeten inom den informella sektorn, menar Paulo Lima, från ideella nätverket RITS, som liksom Saúde e Alegria arbetar med att integrera de bortglömda samhällena omkring Tapajósfloden med hjälp av sociala projekt, kommunikation och kultur.

Fördelen med konferensen i Belém var att de grupper och människor, vars tillvaro och liv drabbas av sojaproduktion och annan plundring av naturtillgångar, fick komma till tals. Huruvida en ärligare utgångspunkt till problemen i regionen kommer leda till praktiska politiska förändringar, än hellre till uppvaknande, är för tidigt att spekulera i.
Men alternativ till det ekologiska och sociala förfallet som är politik i dag, och som varit det i decennier, börjar rinna ut i sanden.

Med tanke på de flesta missriktade försök som den brasilianska regeringen hittills med halvhjärtat engagemang orkat gräva fram för att kasta ljus på den allvarliga situationen i Amazonas kommer de alternativa samhällsrösternas försök att på allvar lyfta Amazonas till dagordningen förhoppningsvis leda till mer än dagens blygsamma klimatpolitik hittills gjort. Det vill säga, till någonting alls.

Klas Lundström

Lämna en kommentar

Filed under Brasilien

Svårt läge för MST i Brasilien

Lennart Kjörling skriver om ett möte med MST-representanten João Paulo som är på besök i Sverige.

João Paulo gjorde en mycket intressant politisk analys av läget i Brasilien. Lula har gjort en allians mellan de fattigaste, som får lite ekonomiskt stöd med hjälp av olika sociala program, och de rikaste som får stora vinster i sina företag. Den alliansen är oslagbar, liksom Lula är just nu. De som kommer emellan är medelklassen och däribland, sociala rörelser, facket och vänstern. Det sätter CUT (Lulas fack) i ett mycket svårt läge. De måste försvara sina medlemmar, samtidigt vill de inte angripa Lula. Resultatet är att CUT splittras, redan har två nya fackliga centralorganisationer bildats, bägge med trotskistisk inriktning. Kommunistpartiet är också på väg att skapa en egen central, som kommer att ligga närmare CUT.

För MST är detta mycket dåligt, fackföreningsrörelsen kommer att försvagas och det gynnar bara motståndarna. MST är traditionellt vänner med CUT, har lite svårt för trotskisterna, men dessa stödjer MST. MST:s position är att samarbeta med alla, man menar att i det svåra läget nu gäller det för alla rörelser att samarbeta för att bygga upp den gemensamma styrkan.

Lula är MSTs vän, men han är också vän med deras motståndare bland agro-bussiness. Lula är trots allt bättre än alternativen. Ett svårt läge, där det känns som om bara MST har förmågan att agera klokt, andra rusar iväg åt olika håll.

Lennart Kjörling 


Lämna en kommentar

Filed under Brasilien

Ecuador har fortsatt förtroende för Correa

Ecuadors president Rafael Correa lär dra en lättnadens suck efter det lyckade valet till konstitutionsförsamlingen. Valet, som gick helt enligt Correas förhoppningar, förutspåddes vara helt avgörande för hans framtid.
Correa, vänsterekonomen som rest hela sin politika trovärdighet kring en förespråkad föränding av konstitutionen, en reform som ska föra mer makt närmare befolkningen på bekostnad av maktminoriteten. En trend Latinamerika idag genomgår, demokratiseringsprocesser med början i omskrivningar av konstitutioner har redan fått folkets välsignelse i Bolivia och Venezuela. Correa, vars rörelse har förklarat sig villig att
liksom Venezuelas Hugo Chávez arbeta för en ”2000-talets socialism”, har haft hög svansföring gentemot de traditionella maktskikten bestående av överklass och transnationella företag. Med andra ord dem som gjort stora förmögenheter på hög arbetslöshet, bristande demokrati och korruptionsskandaler.

Huruvida Ecuador vandrar mot en nationaliseringsvåg av naturresurser lär de kommande åren utvisa. Correas första år som president har varit stormig och upptaget av ekonomisk uppstädning efter tidigare presidenters och kuppmakares ämbetsperioder. Landet har närmat sig handelsunionen ALBA, där Kuba, Venezuela, Bolivia och Nicaragua redan ingår, och gjort klart för utländska företag att de har ögonen på sig. Ecuador har haft enorma problem med försvunna skatteintäkter samtidigt som statsskulden till Världsbanken ändå har ökat. En statsskuld Correa i juli i år sjösatte en statlig utredning kring, för att sondera legitimiteten i landets enorma skuldrabatter.

Movimiento País, Rafael Correas parti, har liksom Chávez och Evo Morales i Bolivia, sin väljarbas hos de tidigare tillbaktryckta och utestängda: ursprungsbefolkningar och fattiga, främst kvinnor som i vissa delar av Latinamerika till långt in på 2000-talet fortfarande saknat rösträtt.
– Den här valsegern är frukten av miljoner händer och hjärtan som tidigare varit anonyma, kommenterade Correa själv valutgången under valnatten. Movimiento País fick övervägande majoritet i den nya konstitutionsförsamlingen.

Ecuador har haft tre olika presidenter på lika många år. Söndagens jordskredsseger lär ge Rafael Correa andrum och tid till vardaglig politik, något som innebär ett möjliggörande av de samhällsreformer han talade om som presidentkandidat. För oppositionen var valet ett hårt bakslag och de uppgifter om långtgående planer på att genom finansierat valfusk röja Correa från makten framstår som pinsamma bevis på vad
makteliten är berett till för att förhindra demokratiseringar i ett land som så länge saknat stabilitet och rättvisa.

Klas Lundström

Lämna en kommentar

Filed under Ecuador

Jämnt i Costa Rica inför folkomröstning på söndag

I Costa Rica är det folkomröstning  på söndag om ett frihandelsavtal (CAFTA) med USA och enligt de senaste opinionsundersökningarna är det jämnt mellan ja (49 %) och nej (50 %). HELA etablissemanget är för JA (från Presidenten Oscar Arias, fackpampar och arbetsgivarna, största delen av parlamentarikerna, USA-ambassadören… ja, ni vet) och de sociala rörelserna, präster, studenter, fackliga- och bondeorganisationer för ett NEJ.  Tidigare i veckan demonstrerade över 150 000 människor mot frihandelsavtalet.

Detta frihandelsavtal är USA:s senaste strategi för att öppna de latinamerikanska ländernas marknad för de transnationella USA-baserade bolag. Tidigare försökte USA med ALCA som skulle täcka hela kontinenten men det satte Brasilien, Argentina och Venezuela stopp för. Nu har USA inriktat sig på att anteckna bilaterala avtal. Chile, Peru och Colombia (som ännu inte gått igenom) har antecknat frihandelsavtal med USA. Uruguay är på gång, medan Venezuela, Brasilien, Argentina, Ecuador och Bolivia har sagt nej. Nu ska länderna i Centralamerika och Dominikanska Republiken tvingas in i CAFTA. Mexiko har sedan tidigare ett frihandelsavtal med Kanada och USA som heter NAFTA.

Francisco Contreras

1 kommentar

Filed under Costa Rica

Skilsmässa mellan MST och Lula

Två olika plattformer splittrar Brasilien: regeringen och de jordlösas rörelse, MST. Båda angår folket och anser sig mest bekant med verkligheten. MST och president Lula da Silva delade tidigare samma visioner men står i dag längre ifrån varandra än någonsin. När MST nyligen höll kongress i huvudstaden Brasilia var Lula inte där, han skickade heller inga hälsningar eller lyckönskningar till rörelsen. En djup spricka har uppstått, MST vänder sig bortom gränserna till gräsrotsresningen i Latinamerika med Chávez och Castro i spetsen, medan Lula har fördjupat sitt samarbete med väst och lett Brasilien till G8-möten.

MST har sedan starten 1984 varit ett alternativ för dem utan något och har i dag 1,5 miljoner medlemmar. MST kräver att obrukad mark ska tilldelas jordlösa för att de ska få en möjlighet att leva ett drägligt liv i ett annars stenhårt ekonomiskt klimat. De sociala orättvisorna är hiskeliga i Brasilien, kontinentens största land, och nödvändiga politiska reformer har lyst med sin frånvaro. Man trodde att Lulas uppkäftiga  vallöften skulle resultera i radikala reformer men de senaste årens politik har valt en annan väg än den väljarna förväntade sig. Lulas anseende i Latinamerika och väst skiljer sig i dag. I väst ses Lula som en realist för sin marknadsliberala hållning. I Latinamerika, och hos många väljare, ses han som en svikare.

Regeringens statistik visar att 300 000 jordlösa tilldelats mark sedan 2002. En överdrift, menar MST, eftersom 65 procent av dessa marker är i händerna på storföretag eller belägna i Amazonas otillgängliga terränger. Då Lula och MST förespråkar olika politiska tillvägagångssätt blir det intressant att se vem som lyckas mobilisera de urbana jordlösa, de miljontals som söker efter hopp i metropolerna. Tilltalas de av MST:s omedelbara politik eller litar de på att högkonjunkturen omsider även ska inkludera dem bortom överklassens adresser? Splittringen mellan den globala marknaden och dem som försöker göra rättvisor globala är total och det är tydligt att landets ekonomiska uppsving rimmar illa med antalet utblottade.

När före detta skoputsaren och fackledaren Lula femte gången gillt valdes till Brasiliens president 2002, och återvaldes 2006, bestod hans väljarkår av dem längst ner i samhället. Lula och MST talade då samma språk och förespråkade samma reformer och förstod behovet av en mobilisering underifrån. Men istället för att närma sig den sociala integrationen i Latinamerika har Lula valt att via marknadsekonomiska  reformer få fart på ekonomin, fortare än en social revolution underifrån skulle kunna, vilket MST anser nödvändigt. Västs inflytande över Brasilien är tydligt odemokratiskt: grödor genmodifieras och råvaruproduktioner exploateras för att väst ska kunna köra bilar grönare. Under tiden kollapsar Brasiliens ekosystem. Lula är medveten om verkligheten och har länge försökt agera länk mellan MST och väst eftersom han varit beroende av bådas aktiva samhällsroll. Men MST:s och Lulas skilsmässa är uppriktig och är resultatet av tilltron till global kapitalism som väg ur sociala missförhållanden.

Frågan är om splittringen öppnar för nya alternativ eller om landet står fastbundet på den liberala marknaden, utan folklig förankring och utan de rörelser som sitter på intressanta och nödvändiga alternativ för en hållbar framtid.

Klas Lundström

Lämna en kommentar

Filed under Brasilien

Stora förändringar i Bolivia

I Bolivia har den sittande regeringen haft makten i tjugo månader. Landet har redan sett stora förändringar. Evo Morales blev inte historisk blott som landets förste president med indianskt ursprung, under dennes stabsstyre har även konstitutitionen skrivit om i syfte att släppa in de socialt undanträngda indianfolken i samhällsutvecklingen och ge dem medborgerliga rättigheter som de tidigare förvägrades, bland annat rösträtt för fattiga indianska kvinnor.

Regeringen meddelade också nyligen att drygt fem miljoner hektar mark har återbördats till statlig regi. Mark som regeringen menar till stor del är obebodd och ej i bruk, enorma ytor som nu är tänkt att hjälpa landets brokiga ekonomi på fötter genom att ge bönder möjlighet att odla sin egen mark och bilda kooperativ. Morales meddelade strax efter sitt tillträde att naturgasen, Bolivias största inkomstkälla och livlina då landet är avskuret från kustkontakt med Stilla havet, skulle förstatligas. Det vållade stor uppmärksamhet. Landets vita överklass och liberaler i väst med multinationella företag och medier i spetsen protesterade och lyfte fram reformen som exempel på en farlig utveckling i den ”indianska revolutionen”. Bolivia har börjat ta itu med sina sociala klyftor och det är naturligt att alla inte är överens om vägen Morales och hans regering har valt. Tills nyligen levde den vita minoriteten oemotsagda på majoriteten av landets resurser, medan den indianska majoritetsbefolkningen, Morales väljarbas, levde på smulorna som blev över.

Stora förändringar på kort tid har blivit politisk verklighet i Bolivia och andra delar i Latinamerika. Vänsterprogressiva regeringar har gått samman och bildat integrationsprojekt och format ekonomiska regionalavtal i syfte att skaka av sig beroendet av väst, framförallt USA. Att Bolivias konstitution skrivits om till fördel för dem längst ner i samhället samtidigt som en så åtrådd naturresurs som gas ser ut att förstatligas hade med inte varit möjligt utan såväl inhemskt som kontinentalt stöd.

– Vi gör det som tidigare adiminstrationer låtit bli att göra, har Evo Morales kommenterat de sociala reformerna. Trots decennier av nyliberal politik där den fria marknaden och externa krafter fick härja fritt försvann aldrig de ekonomiska orättvisor, de tvärtom fördjupades. Hunger och orättvis samhällsfördelning skrek efter en ny politik. De gångna arton månaderna har varit rekordår för Bolivia, inte sedan år 1940 har BNP:n ökat som den gjorde 2006, 4,6%, småföretagsamheten har sprattlat till liv igen och exporthandeln börjar normaliseras.

Än känns det för tidigt att legitimera de varningssignaler kring utvecklingen i Bolivia som många politiska makter försöker tända. Än ter sig den ”indianska revolutionen” vara en ärlig social resning underifrån med sikte på att en samhällsomvändling som avväpnar rasismen som tidigare styrt landets politiska och ekonomiska korridorer. Medlen man använder sig av är utbildning, deltagande och demokratiska reformer.

Flera förändringar Morales regering drivit igenom ansåg många var omöjliga med tanke på den vita politikens maktkultur. Men Latinamerikas största offer under kolonialismen har på ynka tjugo månader, med mod, bevisat motsatsen.

Klas Lundström

1 kommentar

Filed under Bolivia