De visade filmen Traffic, som handlar om droghandeln mellan Mexiko och USA, på tv häromkvällen. Men som så många gånger förr överträffas filmen av verkligheten. I Mexiko pågår blodiga uppgörelser mellan drogkarteller, polis och militär. Redan i maj hade det ägt rum fler än 1000 avrättningar under året och i vissa delar av landet liknar situationen ett lågintensivt krig. I delstaten Michoacan dödades flera soldater i ett bakhåll och armén svarade med massarresteringar och övergrepp på civilbefolkningen.
Mexiko president Felipe Calderon använder kriget mot drogerna som ett sätt att stärka sin legitimitet och ge bilden av en handlingskraftig ledare. Calderon gick segrande ur fjolårets omdiskuterade presidentval men många ser honom fortfarande som illegitim och hans första år vid makten har kantats av omfattande sociala protester, inte bara i delstaten Oaxaca, utan även bland landets lärare och statsanställda som motsätter sig regeringens nyliberala ekonomiska politik.
För att bekämpa drogkartellerna har Calderon gett militären ökade befogenheter, men många är rädda att den ökade militariseringen också ska drabba sociala rörelser och oppositionella. För de allra flesta borde det vara uppenbart att droghandeln inte kan bekämpas med våld. I ett land där en vanlig polisman tjänar några få tusenlappar i månaden blir det enkelt för drogkartellerna att muta poliser och köpa sig inflytande. Samtidigt rapporterade dagstidningen El Universla häromdagen att fem miljoner mexikanska ungdomar varken arbetar eller studerar. I ett sånt samhälle kommer drogkartellerna alltid lätt kunna rekrytera nya medlemmar. Det är den onda cirkeln som måste brytas. Eller som vänsterledaren Andres Manuel Lopez Obrador uttryckte det: ”knarkhandeln bekämpas inte med militär utan genom sysselsättning”.
Tigran Feiler
lamerica 